Denna köpguide har tidigare publicerats i nummer 12, 2000 av tidningen Bilsport.
Saab Sonett är märkligt nog den Saabmodell som det tävlats minst med, trots att den är märkets enda riktiga sportbil! Trots att Sonett byggdes i fyra utföranden över en ganska lång tidsrymd.

Saab Sonett I

Debuterade för dryga 50 år sedan, närmare bestämt 1956, och byggdes bara i sex exemplar. Något samlarobjekt blev den alltså aldrig. Bilen är mer eller mindre tillkommen som ett hobbyarbete hemma hos Rolf Mellde, dåvarande motorutvecklare hos Saab, och på fritiden framgångsrik rallyförare.

Mellde hade insett att varken 92 eller den kommande Saab 93 skulle ha någon framtid som internationellt gångbar rallybil, och han började alltså planera därefter. I mitten av 50-talet krävdes det fortfarande sportbilar för att segra.

Melldes projekt var avsett för den trecylindriga tvåtaktaren på 748 kubik och hade ett chassi bestående av slutna aluminiumlådor samt kaross av glasfiber, en klart avancerad konstruktion. Den färdiga bilen vägde bara 600 kilo!
Färdigtrimmad låg effekten på 57 hästar så det blev bra snurr på Saab 94 Super Sport, som namnet först löd. Men när bilen visades på Stockholms Bilsalong 1956 kallades den Sonett, ett namn som formgivaren Sixten Sason hittat på.

Saab Sonett II

I början av 60-talet rasade en sportvagnsfeber i USA. Allt tvåsitsigt gick lätt som en plätt att sälja. Medan Volvohandlarna kunde erbjuda P1800 hade Saabfolket ingenting. Propåer från de större handlarna fick så småningom folket i Trollhättan att lyssna och så lades riktlinjerna för en täckt tvåsitsig sportvagn med framhjulsdrift (så klart!) och duktigt bagageutrymme fast.
En extra sportig detalj var att bilen skulle ha golvväxelspak!

Nu gick budet till formgivare Sason, som ju ritat allt åt Saab sedan 92-modellen. Han pusslade ihop en vagn som döptes till Catherina, efter den tänkta produktionsorten, Katrineholm. Där fanns ASJ (AB Svenska Järnvägsverkstäderna), som skulle kunna bygga bilen.
Catherina hade drag som skulle återkomma i Saab 99, och en sådan finess som avtagbart targatak, men någon produktion blev det inte. Ändå hade 10.000 människor sett bilen vid en officiell visning i Linköpings Folkets Park.

Parallellt med Catherina tillblivelsen pågick ett annat Saabprojekt, där fabriken dock inte var särskilt inblandad. Detta projekt drevs av tecknaren och formgivaren Björn Karlström, mannen som 1955 gav världen den blivande kultmopeden Crescent 2000.
Karlström hade tänkt sig att MFI, d.v.s. Malmö Flygindustri i Arlöv, skulle bygga den lilla bilen, som alltså var baserad på Saabdelar. Efter diverse turer stod Saab på vårvintern 1965 med två prototyper, som sinsemellan var mycket olika. Catherina var bekväm och välutrustad, MFI 13 var mer burdus och ansågs ha mindre trevliga vägegenskaper.

Likväl vann Karlströms förslag, men MFI-13 blev bara utgångspunkt för den kommande bilen, den som skulle få namnet Sonett II. Att sätta Karlströms förslag i produktion direkt var fullständigt uteslutet. Därtill hade utseendet för många ”kantigheter”, som till exempel gummistroppar till huven, uppstickande bultskallar och mycket annat.
Men det fanns annat som var desto bättre i konstruktionen. Den inbyggda störtbågen till exempel, och nödlösningen med tre sammanbyggda Solex-förgasare – som fungerade förträffligt med bibehållen 60-hästarseffekt.
I likhet med Sonett I hade Sonett II så kallad flippfront. Att nå maskinrummets alla delar var alltså en barnlek.

Våren 1966 byggdes en förserie på 24 bilar och hösten samma år kom serieproduktionen igång hos ASJ i Arlöv utanför Malmö. Efter precis 258 exemplar avbröts övningen eftersom Saab introducerade sin första fyrtaktsmotor. Sonett II med tvåtaktare är alltså en ruskigt sällsynt bil! Särskilt i Sverige, eftersom de flesta bilarna exporterades. Fast sångaren och charmören Lasse Lönndahl hade en tvåtaktare.

Saab Sonett V4

Den nya fyrtaktaren på 1498 cc var 8 hästar starkare än tvåtaktaren och måste naturligtvis monteras i Sonett också. Men den nya motorn var egentligen för stor, så därför tvingades man göra en bula i huven. Såna blev senare en modegrej, men på Sonett var det en nödvändighet, trots att motorn bara hade en förgasare.

Vikten ökade nu från 710 till 770 kilo och hela 60% av vikten hamnade på framhjulen. Utseendemässiga detaljer ändrades också, som till exempel att instrumentpanelen från chassinummer 259 krymplackerades i svart och att bilarna fick små gummibuffertar. 67:or och 68:or såg likadana ut, men 69:orna fick ny ratt med kudde i mitten, stolar med integrerade nackskydd, justerbara svankstöd i form av kilformiga kuddar samt nya navkapslar. Bättre värme och lucka till handskfacket blev det också.

Saab Sonett III

1970 års modell blev duktigt förnyad, och till denna förnyelse hade man tagit utländsk hjälp i form av
Carrozzeria Coggiola i Italien. Förutsättningarna var att mittendelen inte fick ändras, för det skulle bli för dyrt.

Detta pladder brydde sig naturligtvis inte Sergio Coggiola om utan presenterade förslag till längre, lägre och bredare bilar. Uppenbarligen ansågs dessa utkast ha klara företräden, men de krävde viss verklighetsanpassning. Denna anförtroddes Gunnar A. Sjögren, på den tiden ansvarig för Saabs trycksaksproduktion, alltid en skicklig tecknare och djupt bilhistoriskt intresserad. GAS, som Saab-mannen var känd som, lyckades nu faktiskt behålla mittpartiet och fick på ett tilltalande sätt ihop det med fräscha front- och akterpartier.

Det blev en bil som kändes helt ny, faktiskt ett mindre mästerverk. Fronten behöll visserligen de tvärliggande ribborna från Sonett II, men där upphörde likheterna. Strålkastarna låg infällda under en slät huv, där släktskapet med gamla Sonett V4 antyddes med en svärtad rektangel.

Flippfronten var dessvärre borta och motorhuven var beklämmande liten. En skojig detalj är att strålkastarna visade sig vara självuppfällande när bilen passerade 150 kilometer i timmen. Bland Sonett folk kallas detta ”ljusvallen”…Sonett III hade en riktig baklucka, inte det opraktiska brevinkastet som funnits på tidigare modeller.

Ditintills hade alla seriebyggda Sonettbilar haft rattväxelspak, men nu kom äntligen golvspak.
Den nya Saab Sonetten premiärvisades på bilsalongen i New York våren 1970. USA var ju fortfarande den största marknaden och alla de 303 bilarna av 1970 års modell exporterades dit. Sonett III visades i två utföranden: standard och lyx. Standardmodellen hade manchesterklädsel och plåtfälgar, lyxmodellen unika lättmetallfälgar och skinnklädsel.

Drivkällan var fortfarande V4:an på 1,5 liter. Den gav nu 65 hästar, men eftersom bilen hade dubbelt avgassystem var Sonett starkare än så. Detta var dock inget som Saab basunerade ut, ty då hade man sannolikt måst homologisera om motorn i USA, vilket är långt ifrån gratis.
Toppfarten låg nu på cirka 165 km/h, men accelerationstiden var knappast förbättrad. Sonett III vägde närmare 800 kilo, men det är ändå rätt måttligt för en så pass civiliserad bil.

Exteriört såg 1971 års Sonett ut precis som 1970, men under huven hade ett och annat hänt. Nu hade bilarna en motor på 1.698 kubik, men den var inte starkare än 1.500-kubikaren, däremot klarade den de hårdnande avgasbestämmelserna i USA. Nya ljuddämpare gav också mindre exteriört buller. Luftkonditionering blev nu tillgängligt som tillbehör, men krockbalkar i dörrarna var standard. Hade någon annan sportbil samma säkerhetsfiness vid den tiden?

Sonett av 1972 års modell fick ny grill, ritad av GAS, lättmetallfälgar av samma typ som på 99 EMS och svartlackering på akterpanelen. Det ovanliga med 1972 års modell var emellertid att en hel del av bilarna såldes på hemmamarknaden. De två föregående åren hade bara ett fåtal svenska, betrodda kunder fått köpa Sonett, medan huvuddelen av produktionen som vanligt exporterades.
1973 gick i säkerhetens tecken såtillvida att Sonetterna fick Saabs unika självreparerande stötfångare.
Dessa var särskilt behövliga i USA där konsten att parkera aldrig varit så utvecklad.

Sonett fick nu svart dekor i fälgarna, ny klädsel, nya dörrhandtag, belysta reglage på instrumentpanelen och ett ”fjäderben” som automatiskt stöttade bagageluckan, istället för den tidigare, manuella varianten.
Saab Sonetts sista årsmodell blev 1974. Bland årets fåtaliga nyheter var riktiga strålkastartorkare.
Saab Sonett byggdes alltså i nio årsmodeller och totalt 10219 exemplar.

Priserna

Priserna som anges ska endast ses som mycket ungefärliga ”riktpriser” och varje bil/affär är alltid unik, där bilens skick och historia spelar stor rioll och det är inte helt lätt att ange priser på Sonetterna. Dels är bilarna ganska få, dels är de flesta exporterade!

Men här har du i alla fall en fingervisning. De första sex bilarna, från 1956 alltså, räknar vi bort fullständigt.
En tvåtaktare i trevligt till bra skick kan kosta nästan vad som helst, men räkna med att priset kan springa upp i över 100.000 kronor.

En fin Sonett V4 hittar du knappast för mindre än 90.000 kronor, men se upp! Det saknas ofta inredningsdetaljer!

Sonett III i gott skick är litet billigare. Du får förmodligen en mycket bra bil för omkring 75-90.000 kronor.

Reservdelarna

Situationen är i princip densamma som för ägare till standard-saabar.
Det innebär att de flesta slitdelar finns att få tag på, men att hitta karosspaneler och annat sonett-specifikt är nästan omöjligt. Om det inte vore för klubben alltså! Club Sonett Sweden har ett eget reservdelslager med över 250 originaldetaljer som passar till just Sonett. Klubben låter också nytillverka frekventa delar eller köper in passande delar från olika leverantörer.
Ett krav för att man ska få handla från lagret är naturligt nog att man är medlem i klubben.

Stäng meny